About

Nej, jag heter inte Kaia. Det är en pseudonym, precis som Ajani, Emar och alla andra namn som nämns i den här bloggen. Varför? Jo, därför att jag upptäckte hur mycket lättare det är att spy ur sig sanningen om ingen vet vem man är (tack Ania), och jag gillar helt enkelt inte att använda initialer. Visserligen förväntar jag mig att fasaden ska rämna inom kort; jag har helt enkelt ett för konstigt liv för att kunna vara anonym någon längre tid. Förhoppningsvis har jag hunnit bli modig tills dess.

Egohörnan med 100 fakta om mig:

001: Jag var världens diktator när jag var liten. När Lucy började prata retades jag med henne för att hon inte kunde säga “r” tills hon lärde sig prata rent. Vid två års ålder.

002: Jag har inte ätit kött eller fisk sedan 2000 och mjölkprodukter eller ägg sedan 2004. Nu kan jag dock inte sluta drömma om Skogaholmslimpa, så veganismen lider nog mot sitt slut.

003: Fast jag måste säga att jag lagar veganmat så god att jag har hört orden “Meh, det här var ju gott!” från folk jag var tvungen att övertala att ta en kaka cirka en miljon gånger.

004: Det är inte så mycket talang, mera förmågan att följa recept.

005: Jag är helt och hållet oförmögen att bli solbränd. För det mesta blir jag vackert grisrosa för att två dagar senare gå tillbaka till samma svenska blekhet som innan.

Det allra brunaste jag någonsin varit.

006: Efter fyra år i värmen är jag fortfarande blekare än Lucy var efter ett två veckor långt besök.

007: Även om jag tjatar om att få barn är jag egentligen livrädd för att vara gravid och göra barnet beroende av antidepressivt innan det ens är fött.

008: Förlossningar är jag dessutom alldeles för control freak för att ens våga tänka på.

009: Jag är också alldeles för pedant för att klara av att skriva listor där alla nummer inte har lika många siffror, så jag lägger till nollor för glatta livet.

010: När jag var tio ungefär gav jag en kille en rak höger för att han spottade på min cykel. Han började gråta och sprang hem.

011: Det kan jag tacka Lucy för. Inget lär en att slåss bättre än ett syskon i samma ålder.

012: Min b-uppsats handlar om hur partners till transsexuella och transgenders påverkas av att vara tillsammans med någon som “byter” kön (även om byter inte är rätt ord här eftersom man snarare blir något man alltid har känt sig som) och de allra flesta saknar gemenskapen i att vara homo allra mest.

013: Och det är exakt det jag menar när jag säger att jag saknar att vara flata som fan.

014: Men samtidigt älskar jag att Ajani är karl och räknar gärna hans skäggstrån eller hår på bröstet.

014: Det är lite ledsamt att han numera har för många för att jag ska kunna räkna dem.

Som synes.

015: När jag gick i femman var jag kär i han den lilla killen i NKOTB. Jag har t.o.m en av deras skivor på vinyl. I sjuan övergav jag honom dock för Take That.

016: Nu är det länge sedan jag lade ner det där med pojkband. Jag är dock fortfarande lika enspårig när det gäller musik, vilket du kan se här.

017: Det är inte så mycket att jag inte gillar annan musik som att jag bara blir insnöad på vissa texter and inte hittar ut. (Förslag på annat mottages tacksamt.)018: Mitt TV-tittande är till stora delar crush-betonat. Law & Order för att jag är kär i samtliga kvinnliga detektiver (förutom hon som tog över efter Olivia, hon är jobbig), My Name Is Earl för att Randy är så söt och Joy pratar som de gör här, Cityakuten för att jag gillar Abby ohälsosamt mycket, Justice för att Tom är så himla fräsig, House för att House är roligast i världen och så har jag upptäckt Grey’s Anatomy. Där Christina är min absoluta favvo.

019: Fast egentligen tittar jag bara så mycket på TV för att det ger mig en ursäkt att sticka hela kvällen lång. Det är som terapi. Bara mindre prat och mera fingerfärdighet.

020: När jag blir stor vill jag bli som Stephanie Pearl-McPhee, som skriver böcker, stickar, spinner och bloggar dagarna i ända.

021: När jag gick i sjuan vann jag en dikttävling med en dikt om höstlöv och skogsmöss. Jag blev hur stolt som helst, men såhär i efterhand har jag insett att jag förmodligen var den enda deltagaren. Gick inte direkt på en estetisk skola, om man säger så. Mer en byskola ute i skogen där alla killar hade trimmade moppar och fjunmustasch och tjejerna för mycket lipgloss och idislade Extra dygnet runt.

022: Utom jag då, som var så töntig att jag inte tyckte jag var värd att noppa ögonbrynen. Låter helt sinnessjukt såhär i efterhand, men nog hölls man på plats. När jag i åttan fick en kompis hittade man raskt på att vi var ett par äckliga flator som tafsade på varann dagarna i ända. Och luktade flata! Det är rätt lustigt, såhär i efterhand. Även om jag fortfarande inte har lyckats lista ut vad “flatlukt” är för något.

023: Min värsta ovana är annars att tappa bort folk. Jag har inte kontakt med en enda kompis från högstadiet eller gymnasiet och kan inte ens räkna alla de fräsiga människor som jag inte längre vet var de bor eller vad de heter i efternamn.

024: Min favvogrönsak alla kategorier är orange paprika (rå) och färsk broccoli (måste dock vara ångad!). Vilket är ganska konstigt med tanke på att den enda grönsak jag inte stenvägrade fram tills att jag blev vegetarian 20 år gammal var gurka.

025: Även om jag säger en massa elakt om USA skulle jag absolut inte vilja byta bort de här åren. Inget lär en så mycket om en själv som att bo i ett främmande land och tvingas prata skakig engelska tills det blir ett andra modersmål och folk börjar fatta vad man menar.

026: Fast jag får fortfarande jordens största svenska brytning när jag pratar på telefon med främmande människor. Då fattar jag knappt vad jag själv säger.

027: Annars är det rätt kul att bo där folk pratar som i Stekta Gröna Tomater och säger “y’all” i varannan mening. Min favvo-södra-USA-dialekt-grej är dock folk som använder “done” i fel bemärkelse. Typ “Now you done pissed me off” (citat av Zoe). Jag är också ganska kär i det sätt African Americans pratar på. De liksom glömmer ord, a la “This here white boy think he gonna cut in line.” Vilket Ajani faktiskt fick höra häromdagen. Ordagrant. (Korrekt engelska skulle väl vara ungefär: “This white boy thinks he’s gonna cut in line.” Ungefär.)

028: Det allra konstigaste med USA enligt min mening är nog annars att folk (OBS OBS, endast dem jag har träffat, gäller inte alla!) inte verkar tänka på miljön. Om man vill panta burkar måste man samla ihop dem och ta dem till ett skrotupplag som köper aluminium. Och plastflaskor går överhuvudtaget inte att återvinna. Sådan enorm kontrast mot kollektivet där jag bodde hemma i Sverige, med källsortering och ekologisk mjölk och linsgryta varje dag. Just nu är det t ex värsta rabalderna för att St John’s River har blivit grön och luktar avlopp och kommer kosta miljoner att rädda. Ganska väntat med tanke på att folk som bor utmed floden sprutar sina gräsmattor med gift för att de ska bli gröna och fina, och det faktum att det finns sju broar som går över det stackars vattnet. Fyrfiliga.

Antar att broarna kände sig ensamma?

029: En annan konstig sak: gräsmattor kommer i kvadratmeter här. Seriöst. Man köper små rutor av gräsmatta och lägger dem som man lägger parkett och till slut växer de ihop. Nysådda gräsmattor har jag aldrig ens sett här. Jag trodde aldrig att jag skulle säga att jag saknar gräs av allt man kan sakna, men det gör jag fan. Sånt där gulligt, nysått gräs som är helt ljusgrönt.

Såhär.

030: Jag kommer ofta på mig själv med att säga “No way!” högt till mig själv.

031: Jag har läst så många olika kurser att det är löjligt: 30 poäng av socionomutbildningen (tråkigt som fan för övrigt), 20 poäng engelska (uhhhh), 5 poäng konstvetenskap (något med genus), ca 20 poäng av enormt trist data, 40 poäng psykologi, 20 poäng sociologi och 10 poäng av kreativt skrivande. Det sistnämnda var hur deprimerande som helst. Mina texter och dikter blev helt sönderplockade vilket gjorde mig sjukt deprimerad (försök gärna ha någon som styckar upp och klagar på det enda du någonsin har känt att du var bra på och se hur glad du är efteråt…) Jag skrev inte ett ord bara för att jag kände för det på sex månader. Sen hoppade jag av och att skriva blev roligt igen. Hur stor min skuld till CSN är vägrar jag att ens tänka på.

032: En gång blev jag kär i en kille enbart för att han försvarade mina framtänder när min så kallade kompis kallade dem lampknappar. Det hela blev än mer intressant när det kom fram att han var dödskär i Lucy, som vägrade gå på date med honom för att han hade stora öron. Eller något. (Jag vet egentligen inte varför hon vägrade, men min kära syster är så icke politiskt korrekt, så det var nog något i den stilen.)

033: Den person i min familj som står mig allra närmast är Lucy. Sedan kommer två kusiner och först därefter mamma och mormor. En gång träffade jag en psykiatrier som menade att det var hela orsaken till att jag är så, eh, mentalt intressant.

034: Själv tycker jag dock bara att det är konstigt med folk som talar om allt för sina föräldrar. Som Ajanis syster som ringde och talade om för mamman när hon hade blivit av med oskulden. Hur normalt är det?

035: Jag älskar atmosfären på sjukhus, och funderade länge på att bli sjuksköterska bara därför. Sen sumpade jag ett jobb genom att svimma efter att jag skar mig i tummen och kom på bättre tankar.

036: Jag älskar lukten av kaffe och ibland i affären tar jag en kaffeböna i den de där automaterna där man kan fylla sin egen påse och går och luktar på den som en sinnessjuk… ja, någonting.

037: Dricka kaffe kan jag dock inte. Enda undantaget är om muggen är 2/3 soyamjölk och 1/3 kaffe. Eller Starbucks Soy Chai Latte.

038: Ibland undrar jag om jag skriver för djupt för att folk ska orka (eller våga) kommentera.

039: Eller om jag kanske bara är tråkigt jobbigt insnöad i mitt eget huvud.

040: I verkligheten är jag inte alls lika eftertänksam utan kan tillbringa timmar skrattandes tills det gör ont i magen.

041: Och så tycker jag att man vet att man har en riktig “keeper” till pojk/flickvän om man kan vara både superseriös och prata allvarligheter a la dödsstraff och annan politik och vara skitlöjlig tillsammans med. Typ bajshumor.

042: Fast hur mycket jag än försöker kan jag inte tycka att det är lika roligt som Lucy.

043: En gång hade jag en flickvän som hatade att jag tjatade så mycket om min lillasyster och hotade att göra slut om jag inte höll käften om henne. När jag inte sa ett ord på flera timmar eftersom varenda mening jag kunde komma på att säga började med hennes namn insåg jag att hon kanske hade rätt.

044: Jag har bara sagt “jag älskar dig” till tre personer. Det är ett alldeles för läskigt ord för min smak.

045: Jag har bestämt mig för att man inte vet om en person är bra eller dålig förrän man har haft ett riktigt bråk med dem. Om man kan vara osams på ett schysst sätt vet man att de är bra. Och ja, jag talar av erfarenhet.

046: Jag hatar fan ordet “schysst”. Särskilt om det stavas “juste” eller “sjyst”.

047: Jag har aldrig sett en riktig kuk, förutom på TV. Enligt vissa betyder det att jag skulle kunna vara bi, hur kan jag veta att jag inte gillar dem om jag aldrig har sett en på nära håll? Oftast svarar jag genom att undra hur de vet att de är hetero om de aldrig har haft homosex.

048: Silikonsnoppar har jag dock inget emot. Det är bara störande att det är så svårt att hitta en som inte är porrfilmsstor.

049: Mitt #1 guilty pleasure är Harry Potter. Ginny är min favvo, men jag klarar verkligen inte av tjejen som spelar henne i filmerna.

050: Annars är jag smått besatt av sköldpaddor. De är så s­öta och jag blev helt till mig när jag en gång såg en livs levande sköldpadda som simmade i en damm. Det är enda gången jag har sett en i verkligheten. 

051: Jag älskar gammaldags ord. Sådant som hyvens, kjolstyg, karlslok, hjärtsnörp, och sådär.

052: Fräsigt är ett annat favvo-ord.

053: Här pratar man om “comfort food”. Det är mat som får en på bättre humör, ungefär. Mina är korv stroganoff och ris och köttfärssås och spaghetti. Fast vegetariska varianter, såklart.

054: Ett av mina bästa barndomsminnen är när vi, syskonen, kusinerna och jag, satt i körsbärsträdet i mormors och morfars trädgård och bara åt tills vi storknade. Det stackars trädet höll tålmodigt sju ungar som tävlade om vem som klättrade högst (då kunde man ju spotta kärnor på andra utan att bli spottad på själv). Lucy eller vår enda killkusin vann varenda gång.

055: Min enda publicering någonsin var i Mitt Livs Novell (kommer ni ihåg den tidningen?) cirka 1996. Jag skrev om när min bästa (enda) killkompis som var ihop med min så kallade kompis (ja, hon med lampknappskommentaren) plötsligt erkände att han var kär i mig och de i-lands-oh-vad-ska-jag-göra-nu-våndor som följde. Jag fick 200 kronor för besväret. Det ni!

056: Den mat jag saknar allra mest från Sverige är Uncle Ben’s Sweet & Sour-sås. Med quorn och ris.

057: Annars är jag extremt besatt av Tofutti’s Strawberry Cheesecake-smak glass. Soy Delicious Chocolate/Peanutbutter går också ner.

058: Efter att ha färgat håret sju år i sträck har jag för första gången sedan 1999 min naturliga hårfärg. Döm om min bestörtning när jag insåg att det faktiskt var ljusbrunt. WTF. Jag har varit svarthårig så länge att jag trodde jag hade mörkt hår under.

059: Självklart har jag en bakgrund som svårt emo-barn. Eller, jag gjorde mitt bästa, fast jag egentligen var för lat för tjugo kilo smink per öga och dag.

060: Det känns rätt skönt att ha växt ifrån det hela.

061: Jag har fler internetkompisar än riktiga, men det gör mig inte så mycket. De är utspridda från Australien, via Californien och NYC till Norrland. Vi kommer antagligen aldrig träffas i verkligheten, men man tar vad man får, liksom.

062: Jag är ohälsosamt besatt av brittisk engelska och tittar ibland på Harry Potter bara för att lyssna på hur de pratar. Jag älskar ord som bloody, dodgy, ghastly och knackered. Dock vet jag bara vad hälften av dem betyder.

063: Australiensisk dialekt är inte helt fel det heller.

064: Så självklart är Chase min favvo i House.

065: Jag skyller det på att de enda serier vi följde när jag var liten var Grannar (med Kylie Minogue i 80-tals-permanent!) och The Flying Doctors.

066: Jag har bestämt att jag inte är tillräckligt intressant för att kunna hitta hundra fakta om mig själv. Nu har jag stirrat på den här sidan i fyra timmar. Samt skrivit två sidor på min b-uppsats och ett par rader på Projektet med stort P.

067: Jag älskar att organisera saker och för budget i Excel och radar upp plåsterpaketen i storleksordning i fönstret på toaletten.

068: Jag hatar att bada i badkar. Faktum är att jag hatar allt som har att göra med badkar. Jag stör mig enorm här att i nio av tio fall finns det ett jävla badkar som man måste kliva i och stå och duscha i. Ge mig en riktig svensk dusch med ett fräsigt draperi från IKEA!

069: Älskar IKEA. Beställer katalogen fast jag bor sex timmars bilfärd från närmaste IKEA och sitter och drömmer ihop möbler som skulle göra den här lägenheten så mycket finare. Och vi inte har någon bil.

070: Men sanningen är att nästan varenda möbel härinne har varit gratis. Sängen fick vi av en tjej via Freecycle. Sängbordet med. Hyllorna köpte vi ($20), andra bokhyllan var Freecycle, byrån fick vi av Dee, skrivbord och dator var Ajanis mamma. Osv. Köksbordet och stolarna är mintgröna och hittades vid vägkanten. Jag föredrar thrifty över ghetto, OK?

071: En gång bodde jag i en trailer (ja, som Eminem… som Lucy sa när hon var på besök) där duschen var fastskruvad i väggen så lågt att jag fick stå på knä för att kunna duscha, alla golv (inklusive badrummet) hade heltäckningsmatta och det stod i hyresavtalet att han som ägde stället inte var ansvarig om våra saker blev förstörda pga “act of God”.

072: Jag är bara 172 cm lång och kortast i familjen, förutom mamma.

073: Ajani är 155 cm och längst i sin familj. Vi är ett rätt udda par.

074: När jag gick på högstadiet skulle jag kunnat döda för Lucys tuttar.

075: Numera har jag växt till mig, både kroppsligt och känslomässigt och är nöjd med de fettklumpar jag har.

076: Ett tag hade jag Pippi-rött hår. Det var inte lite oklädsamt.

077: Jag är troligtvis den envisaste människa du någonsin har träffat. På gott och ont. Om jag får barn som är likadana vet jag inte vad jag ska ta mig till.

078: Jag har aldrig haft ett Riktigt Jobb i hela mitt liv. Endast vikariat.

079: Senaste gången jag jobbade överhuvudtaget var sommaren 2002.

080: Om man inte räknar de två timmarna jag jobbade på en ofräsch restaurang där ingen tvättade händerna innan jag skar mig i tummen, svimmade och vaknade efter en stund med kräks i håret.

081: När jag får för mig att göra något jobbar jag på det tills jag ser i kors. Som den sommaren då jag tillbringade varje vaken timma skrivandes ett zine that my computer ate in the end. Or like last night, when I spent six hours organizing song titles.

082: Och exakt hur knasigt dubbelspråkig min hjärna är fick du ett exempel på i nummer 81.

083: Det bästa jag visste när jag var liten var att få Lucy att gråta för att hon fick fyrkantig mun då. Mitt bästa trick var att gå upp på övervåningen med henne och sen springa ner jättesnabbt. Hon var nämligen rädd att vara ensam däruppe och satte sig på översta trappsteget och skrek rätt ut tills någon kom och hämtade henne.

084: En av mina favvo-filmer är Lilo&Stitch. Mest därför att Lilo påminner mig om mig själv, särskilt i början när hon har spikat igen ytterdörren och ligger och lyssnar på Elvis och säger “leave me alone to die”.

085: Jag älskar Peter Pohls böcker, särskilt Regnbågen har bara åtta färger och När regnbågen bleknar. En del av dem förstår jag mig inte på överhuvudtaget, men resten har jag i pocket. Därför att jag jobbade i bokhandel ett par månader och fick 40% rabatt på allt.

086: Böcker är annars något jag knarkar som andra knarkar… eh, knark. Vi gick till biblioteket en gång i veckan med skolan och för det mesta lånade jag fler böcker än vad som fick plats i ryggsäcken och hamnade jag i buskarna utanför biblioteket när de stängde för att jag inte kunde vänta de fem minuter det tog att gå hem att få börja läsa.

087: Jag läste till exempel varenda bok i “hästhyllan” på biblioteket. Vilket var högstadieskolans skolbibliotek, så det är väl egentligen inte så mycket att skryta om.

088: Numera hinner jag inte läsa annat än kurslitteratur och bloggar. Vilket är riktigt sorgligt, för en sådan boknörd som mig.

089: Om jag får välja knaprar jag mycket hellre isbitar än dricker vatten. Detta gör mamma mycket nervös och då och då får hon för sig att jag äter is istället för mat, när jag egentligen äter is och mat.

090: Jag hatar skor med klack och har endast ägt ett enda par. De använde jag en gång, på min studentbal i juni 1999.

091: Annars är jag inte mycket för det där med skor. Jag har två par Dr Martens (blå och svarta), två par Converse (röda och lila), två par dockskor och två par flipflops. Det är allt.

092: Jag gör voice overs åt mina katter. De tycker inte att det är hälften så kul som jag.

093: När jag åker nattåg måste jag ligga längst upp under taket, annars får jag panik.

094: Jag blir avundsjuk när jag hör att folk har flyttat till eller besökt en viss stad som jag brukade bo i. Det var den bästa tiden i mitt liv, men undantag för slutet på ett förhållande som nog inte var särskilt hälsosamt. Iallafall inte på slutet.

095: Jag är sjukt långsint och när jag var liten bestämde jag mig för tio gånger om dagen att jag aldrig skulle prata med mamma/pappa/Lucy/random kompis igen. Det höll tills de kom fram och sa typ “hej”.

096: En gång i tiden beundrade jag Linda Skugge som fan och tyckte hon var det tuffaste som fanns. Saker under huden var min bibel och jag ville kunna skriva som henne.

097: Nu är hon mest en sådan där människa som jag stör mig på för att hon tycker så mycket och sen stör jag mig på att jag stör mig.

098: När jag gick på högstadiet förlorade jag en kompis för att hon blev med barn och flyttade ut på landet med sin häst. Ibland saknar jag henne, men mest undrar jag hur det gick för henne och barnet (som är tio år nu, shit!) och om vi skulle ha något gemensamt om vi träffades nu.

099: En gång packade jag väskan och åkte runt halva jordklotet för att se om en person som jag hade träffat på internet var lika bra som han verkade. Det var han nog, för nu har vi varit ihop i fyra år, en månad och 21 dagar.

100: Ja, jag är precis så nördig som jag verkar.

(Svensken i mig rodnar över jagjagjag-andet på denna sida. Språkdiktatorn ser rött över att åtta meningar av tio i rad börjar med samma ord. Det är inte lätt att vara svensk. Eller perfektionist. Särskilt inte i kombination.)