Sista refrängen

Jag har inte bloggat så ofta som jag har velat, för det påminner mig så in i helvete om förut. Det känns för jävligt att återuppleva det varje gång jag skriver något. Så, när jag köpte mig hemsideplats och allt det där satte jag upp en ny blogg, och till min förvåning är det lätt, så lätt, att skriva igen. Så jag lämnar den här bloggen här, i sin helhet, men i fortsättningen bloggar jag här. Jag tänker inte kopiera över inlägg eller något sådant. En länk får räcka.

Och jo, jag hade liksom tänkt att vänta tills jag hade något säljbart på huvudsidan, för det är ju inte så jävla svårt att räkna ut vad adressen är, innan jag skrev det här inlägget, men jag har kört av för många symaskinsnålar, så nu får det bli såhär. Det kommer. Lovar. Måste bara införskaffa en symaskin som inte är från 1954 och gnisslar och gråter när jag använder den.

I put a cup out on the window sill / To catch the water as it fell / Now I’ve got a glass half full of rain / To measure the time between / When you said you’d come / And when you actually came

Meh. Är på så sjukt dåligt humör och idag är det Kalas med stort K. Dvs vår släkt tar det här med födelsedagar seriöst och nu är det Lucys tur att firas. Så mamma och pappa städar som idioter, trots att släktingar kommer och går här varenda dag. När det är Kalas är det nämligen viktigt att allt är helt perfekt, inklusive varje liten vrå av trappan och insidan av alla skåp. Att ingen kommer att rycka upp skåpsluckor för att inspektera finns liksom inte ens på kartan.

Jag syr och syr och lyssnar på musik och hatar att jag inte kan få ut vissa ord och vissa fraser ur hjärnan. Måste hitta universalsudd. Maxi har allt från ananas på burk till blomjord och gummistövlar, visst fan måste de ha något sådant.

Igår hade jag nöjet att bli tappad på sex rör blod. Roligare har jag haft, det måste erkännas.

Funderar på att flytta min blogg till min egen lilla fiffiga domän som jag köpte nyligen. Problemet är bara att jag bara kan tillräckligt med CSS för att tweaka templates, och det får man inte där. Men visst är det fånigt att man måste ha betald blogg för att kunna peta i templatesen på wordpress, så jag vet inte alls. Finns det färdiga templates att hämta någonstans, möjligtvis?

Och, är det någon som vet var man kan hitta en kod till en varukorg? Ska vara till mina bindor såklart, men jag gillar inte Paypal något vidare. De snor för stor del av pengarna.

Nu ska här sys. Tills föräldrarna kommer och skriker om att det är för stökigt härinne och jag måste prioritera städning, förstås.

PS. Är så in i helvete trött på folk som lovar och lovar men som aldrig lever upp till sina löften. Får mig att tro att jag aldrig kommer våga uppleva kärlek igen, förutom den där sorten man kan få om man låter sig impregneras. Tydligen ligger Super Ovaries i släkten, kläckte mamma ur sig häromdagen, så det är väl bara att sätta igång.

(Idag är det exakt två månader sedan det tog slut.)

The goddesses sent word that this would be a red letter year / But they didn’t mention how much shit was gonna change around here / And it was just as well we weren’t swollen with unfocused dread

Jag har haft så mycket att pyssla med på sista tiden att jag knappt ens har hunnit tänka tanken att jag kanske borde skriva ett litet ord eller två här. Men idag har jag inhandlat tyg och frotté och domän och funderar på symaskin också, för mormors gamla från 1954 är lite, eh, vad säger man?, jo, hindrande. Svårt att sy snyggt när tråden går av varannan decimeter. Ju.

Men oh så snart kommer hemsidan och tygbindsäljandet att komma igång och jag är oh so excited I just can’t hide it I’m about to lose control and I think I like it!

Och sen så lade gmail ner verksamheten totalt. Det kallas även serverfel, tydligen, och självklart kommer jag inte ihåg lösenordet och har det inte uppskrivet någon annanstans eftersom “man kan alltid komma åt mailen”. What the hell.

Nu blir det Cake Mania för hela slanten tills Remeronet slår mig i huvudet.

I got so good at hiding / That I may have lost myself

Sitter fast i någon sjuk “jamen vi skulle ju…”-fas av komma över och gå vidare, och det är fan inte kul. Det är så inte kul att jag har tillbringat hela dagen i sängen, till och med. Vilket iochförsig kan ha något att göra med att jag äntligen fick min fina, fina laptop på posten, levererad av en kille med knallröd mustasch och äkta landsortsdialekt (bor man inte just här tror man att det är ett jävla skämt, men det är fan sant att folk här säger “ha ha ha” och “he he he” för att visa att de hänger med i en diskussion, det hade jag helt glömt bort och skrattade så tårarna rann när en av kusinerna påminde mig genom att berätta om sin kompis totala meltdown första gången han kom på besök hit och fick höra äkta västgötska), så tidigt på morgonen att jag fick slänga på mig mammas rosa, alldeles för korta morgonrock och rusa ned och öppna. (Den meningen var för övrigt så lång att jag knappt fattar vad som står själv.)

Annars kodar jag hemsida och syr och har mig, och väntar spänt på försändelsen av knappar i någon flashig sorts plast som är lika hållbar som metall men inte gör folk allergiska, så att jag kan sätta kronan på verket. Och svär över män i kubik. Det gör så ont att någon jävla __________ (fanns inget ord som var starkt nog) har gjort min Lucy så illa att hon reagerar såhär. Men sen länkade hon till sin kompis Teresas sång som var tillägnad henne och då fattade jag. Fattar jag. Kvalitén är lite si sådär, men texten är hur bra som helst. Lyssna gärna här. Den beskriver henne – och numera mig – så exakt att det är läskigt. Och säkert hundratusen miljoner andra människor med för den delen. Vilket får mig att undra hur folk vågar bli kära överhuvudtaget. Att fler av dem inte förblir bittra ungmöer/karlar. Jag ska bli Crazy Cat Lady har jag tänkt. Som Chandler i det där avsnittet av Vänner. Fast han pratade om ormar, har jag för mig. Och blev äckligt lycklig på slutet, såklart, eftersom det är TV.

Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting / Medan natten fäller blåkalla skuggor här omkring / Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej / Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Men jag hatar att jag kan må bra och leva mitt liv och se att det här nog går trots allt för att helt plötsligt få ett hugg av ledsenhet i magtrakten. Och inte fan hjälper det att jag blir Organisera Mera-tokig när jag inte mår bra. Jag vill katalogisera bilder och alfabetisera blogginlägg och städa och sortera. Rår man inte på något i sitt liv kan man iallafall lägga saker i bokstavsordning och snörräta rader, liksom.

Tills man hittar det där kortet man alltid har älskat mest av alla de hundratals kort man har av honom. Eller sångtexten till den där låten som var “våran”. Och helt plötsligt fattar man inte varför det är slut längre, eller rättare sagt inser att man fortfarande inte riktigt vet varför.

Det värsta är nog att jag har en känsla av att alla lama ursäkter var bara ljug. Att han egentligen gjorde det för att han visste att jag aldrig skulle kunna leva i USA och faktiskt vara lycklig, och att han aldrig skulle kunna göra detsamma i Sverige. Att “vi” som enhet var dömd från början och jag var helt enkelt för naiv för att fatta det.

Some days aren’t yours at all / They come and go as if they’re someone else’s days / They come and leave you / Behind someone else’s face / That is harsher than yours / And colder than yours

Nu är jag hemma från storstaden och om man säger såhär: samtidigt som jag är fascinerad av hur människor går omkring i sin egen lilla bubbla, står sida vid sida och bara uppmärksammar varandra om de behöver flytta sig så att någon annan kan gå av tunnelbanan, så är känner jag att jag verkligen är lantis. Och trivs med det, bör tilläggas. Jag har bott i en storstad i flera år, med den skillnaden att det bussnät som fanns inte var så mycket att skryta med. Jag ångrar inte mina år i USA, men det bästa är nog faktiskt att jag har lärt mig uppskatta Sverige så jävla mycket. Det har sin tjusning, USA, men också en hel del inte så fina sidor. Som den högljudda kan-allt-vet-allt killen på festen, ungefär. Om man tar sig tid att lyssna på honom har han en del riktigt intressanta historier att berätta, men man får inte vara rädd att bli avbruten eller trampad på tårna. Och tystlåtna, mindre bemedlade människor har han inte mycket till övers för.

Anyway, nu kom jag alldeles av mig. Jag minns knappt vad det var jag skulle säga. Stockholm och Lucy och inga panikattacker på tunnelbanan och sen äta ute på T.G.I Friday’s på hennes begäran. Jo, det var nog ganska lyckat. Nu har jag fått nog av folk och orkar knappt ens prata med lilla mamma. Annars var det här min utsikt hela veckan:

Min syster konstnären.

Jag älskar att se målningar bli till. Har inte ett enda korn av den sortens kreativitet, utan håller mig till skrivande och stickning och lite nål och tråd och sådant där, så någon som kan skapa med oljefärger är fascination på hög nivå. I födelsedagspresent har jag önskat mig en bild med mycket lila i. Fast mitt rum är mest grönt nuförtiden, så jag kanske får ändra mig.

För övrigt förstår jag inte hur det här gick till. Hur var jag nyss tio år och lekte i sommarstugan med kusinerna hela somrarna utan ett bekymmer i världen (eller jo, men inte så många) och nu är jag nästan trettio och kusin nummer ett är gravid, nummer två har finaste lägenheten jag är riktigt avis på, tredje har scorat fast jobb på en viss tidning och själv sitter jag och funderar på något jag hörde häromdagen, nämligen att Sverige har världens mest överkvalificerade arbetslösa. Folk utbildar sig för mycket och för länge och vill bli något bättre och större än sina föräldrar och det finns inga sjuksköterskor och lärare och sopgubbar, etc, längre.

Samtidigt pratade jag med farbror doktorn när jag var där sist och han tyckte att jag inte borde nöja mig med den sortens arbetsklassjobb (i brist på bättre ord) som mina föräldrar har, för att jag skulle kunna så mycket mer. Men vill man bli tjejen med en kvarts miljon i studieskulder (det har jag iochförsig redan, men ändå), som hankar sig fram och jobbar på ICA? Man kanske borde nöja sig? Eller borde man det?

Nu har jag iallafall hittat lusten att sy igen och ska sätta igång med mina bindor och göra hemsida och logga och oj, vad mycket jobb. Har redan fått en förfrågan i den här bloggen för tusen år sedan när jag inte orkade, måste leta reda på kommentaren och se om Kattmamman fortfarande är intresserad. Men först ska det ätas massor med mat.

And people make you nervous / You’d think the world was ending / And everybody’s features / Have somehow started blending

Nu är jag i Stockholm hos käraste käraste Lucy. Jag hade förmodligen mer mat än jag har klädombyten nerpackade, och presenter såklart! Jag länsade skåpen och frysen på bland annat sojafärs, krossade tomater, bönor, ananas, pasta och lite av varje, och nu ska jag strax släpa ut min gamla tantkropp i köket och laga lite middag tills hon kommer hem från sitt jobb som professionell skottspole.

Lucys skola är fin som snus, dock märks det lite väl mycket att det har varit mentalsjukhus för inte alltför länge sedan. Bland annat genom att det finns tunga dörrar som smäller igen som kassaskåp varannan meter i alla korridorer, och galler för alla källarfönster. Dock var det jävligt soft att sitta och sticka medan hon och hennes buddies målade i olja, gå ut på rökpaus två gånger på fyra timmar och äta medhavd lunch. Ska jag orkar skola i höst så blir det en folkis, den saken är säker.

På tåget hit var jag knasbollen som tar suddiga kort genom fönstret, men det bjöd jag på. Det var iochförsig bara tallskog och åkrar, men efter fyra år av palmer och luftfuktighet som man skulle kunnat skära med kniv är jag helt kär i svensk natur. Och vädret! Kallt och klart med värsta blå himlen. I morgon ska vi måla lite till och köpa vårjacka och äta något fräsigt med kusin vitamin. Om jag inte är för klen, förstås…

You may simply pause to admire / Those that move with the grace of trees

När jag var liten bodde vi i ett grönt radhus alldeles i utkanten av ett samhälle för stort att vara en by, för litet för att vara en förort. Bortom vår trädgård fanns en äng och en bäck som var liten på hösten och stor på våren. Någon kilometer bortom ängarna och skogen betade korna. Så visst kan man säga att jag är lantis. På senaste tiden har jag också insett hur mycket jag trivs med det.

Lucy och jag brukade leka häst i skogen bakom vårt hus. Med ett hopprep som tygel sprang vi över barrklädda stigar, med täta tallar som tak över våra huvuden. Bäcken rann i kringelikrokar och på något vis hamnade vi alltid just där. Vid bäcken. Vi satt vid foten av enorma träd och lekte, riktigt vad kommer jag inte ihåg. Men ända sedan dess har jag varit förälskad i tanken på träd. För mig symboliserar de så många saker, styrka, envishet, utveckling, och förstås klyschan “att växa som människa”.

I Florida finns inte så mycket träd. Mest palmer. De träd som finns tappar aldrig sina löv. Den här bilden, till exempel, tog jag i mitten på januari.

Sedan jag landade på svensk mark har jag kommit på mig själv med att stirra på nakna träd. Det är något särskilt med sättet de spretar mot en himmel som är vit av moln och dimma. Något med styrkan i att övervintra.

 

Jag har glömt varför jag ville skriva om träd. Mitt huvud är dimmigt av kombinationen för sent tagna antidepressiva tillsammans med två Appletinis (eftersom jag är tant och bara kan dricka sötsliskigt) igår kväll, jag mår illa och det pirrar i kroppen av mina fysiska (tant)besvär. Ålderskrämpor kallar man det när gamlingar inte klarar att gå i trappor längre. Vad kallar man det när en ung persons blodkroppar inte längre har lust att göra bebisar och hon blir matt bara av att gå ut och gå? Ingen aning faktiskt, men jag är trött på skiten.

Behöver gå ut i skogen och hälsa på träden. De kan dela med sig av sin styrka, så kan jag sticka dem en strumpa. Även tallar måste bli kalla om stammen ibland. Det tror jag stenhårt på.

And I never learned to laugh at it / In my good natured way

Dagens i-landsproblem: om man beställer en laptop den 25 februari och är beredd att hosta upp med nästan 8000 borde man få den innan den 22 mars. I’m just saying, that’s all. Börjar bli trött på att smyga in på lillebrors rum när han ligger och sover i den där lukten bara instängda pojkrum har. Sitter i kolmörker med fönstret på glänt för att stå ut. För fan.

Annars flänger jag fram och tillbaks mellan två lägen;

I’m trying to make new memories
in cities where we fell in love
my head just barely above
the darkest water I’ve ever known
you had me in that cage
you had me jumping
through those hoops for you
still, I think I’d stoop for you
stoop for your eyes alone

och

I don’t need anyone to hold me
I can hold my own
I got highways for stretchmarks
see where I’ve grown

De senaste dagarna är det mer det förra, och det är en kraftansträngning att ta sig till det senare sinnesläget. Var tvungen att ställa in första psykologbesöket för jag fick besök av vinterkräksjukan, som bara stannade en dag, som tur var. Nu känner jag mig sårbar. Riktigt jävla sårbar, som om jag gick omkring utan skinn (usch, vilken bild jag fick på näthinnan när jag skrev det), och det är fan inte roligt.

Men annars borde alla läsa Svart fjäril av Anna Jansson. Den plöjde jag på en dag, så jävla fantastisk är den. När man inte orkar läsa något utom deckare blir det trist efter ett tag. Men den var något mer än bara det, jävligt mycket mer faktiskt, och dessutom ett fynd från bokrean.

Nu försöker jag vända utochin på mig själv och gömma dåligheterna någonstans så att jag kan ha roligt med Lucy nästa vecka. Måndag eftermiddag eller möjligtvis tisdag åker jag till Stockholm, stannar till fredag och har blivit lovad garnshopping av Christine (så Lucy slipper somna medan jag klappar alpaca med ett fånflin på läpparna) och lite vanlig hederlig vad-det-nu-är-kidsen-gör-nu-för-tiden av Lucy och på lördag förmiddag bär det av till Karlstad där kusin Josefin (rim!) ska fylla 30 och vara gravid inför hela släktens forskande ögon.

Och nästa månad fyller jag 27. Hittills ser önskelistan ut såhär: symaskin, värmedyna och prenumeration på Interweave Knits. Lucy skrattade i en halvtimme när hon fick höra det.

And now I’m tired / And I am broke / And I feel stupid and I feel used / And I’m at the end of my little rope / And I am swinging back and forth / About you

it just all slips
away so slowly
you don’t even notice ’til you’ve lost a lot
I’ve been like one of those zombies
in Vegas
pouring quarters into a slot
and now I’m tired
and I am broke
and I feel stupid and i feel used
and I’m at the end of my little rope
and I am swinging back and forth
about you

Alltså, fy. Mindes just vilken dörrmatta jag var på slutet. Att jag satte på min kjol och tunna strumpbyxor och gick hem till henne på juldagen och satt där med hennes familj, helt och hållet medveten om vad som hade hänt några veckor innan. Satt där och såg hennes ungar öppna paket och stickade så fingrarna knappt hann med därför att jag inte visste hur jag annars skulle orka hålla undan gråten. Och sen kom vi hem och han var helt sur (fast det tog självklart en hel vecka att få ur honom varför) för att jag hade varit otrevlig och bara brytt mig om mitt jävla garn.

Fy fan. Första gången i livet jag satte på mig kjol och klädde upp mig för en karl fast jag egentligen helst skulle velat skrika högt. Sista med, för den delen. Och det, bara det, att envisa, självständiga jag snällt klädde upp mig och sminkade mig och gick dit och var jävligt mycket smalare och fräsigare än henne, men helt utan familj, helt utan karisma, så inte fan spelade det någon roll.

Det är nog det värsta. Att jag utplånade mig själv så för att han skulle ändra sig, för att allt skulle bli som vanligt och jag skulle få tillbaks “min” version av honom. Det funkade inte. Jag blev bara sjukt jobbig istället, och helt annorlunda än den person han blev kär i. Så jag fanns inte längre, han fanns inte längre (fast ibland ser jag en glimt och då får jag hålla mig hårt i kragen för att inte rusa tillbaks och försöka få honom att börja om – människan har fan ingen stolthet), så det är klart att vi som enhet inte heller finns längre.

Jag har tänkt som fan på allt jävligt jag har gjort i mitt liv. En del därför att jag var deprimerad och inte orkade/klarade ta hänsyn. Annat enbart för att jag var för korkad för att faktiskt veta bättre. Det finns en första gång för allt, men sådant som involverar andra människor borde fan ha varningsflagg. Typ “Stanna upp. Tänk. Ta ett steg. Öppna munnen. Tänk. Tänk lite till. Är det säkert att du har tänkt klart? Glöm inte att tänka efter först!” etc a la överbeskyddande morsa.

För nu är jag den sårade. Förra gången var det tvärtom. Och det värsta är inte att jag var elak, utan att jag inte tyckte att jag var det och inte fattade varför hon var så arg. Jag tyckte jag hade skött det hela snyggt, och det kanske han också gör. Det gör perfektionisten i mig galen att det inte går att veta vad andra tänker, om de säger vad de menar och om de inte gör det, hur stor del är lögn, hur stor del är överdrift? Det går bara inte att lägga människor i prydliga fack, det funkar inte, och man skulle ju kunna bli tokig för mindre.

Dock har jag en kompis som tillbringade tolv år med en man som absolut går att placera i facket “borde ej gå lös”. De historier hon berättar är helt otroliga, som taget ur Sova med fienden ungefär. Hon har två barn med gubbjäveln, och han ringer någon gång om året och lovar dem guld och gröna skogar. Barnen frågar i månader efteråt när det ska ske, det han lovade, frågar och frågar och hinner precis glömma tills han ringer nästa gång.

Sådan skulle Ajani aldrig kunna bli, det vet jag, men oavsett orsak till att det tog slut så sa hon något som fastnade i mitt minne. Hon sa att om hon hade orkat lämna honom första gången han slog henne så hade hon aldrig träffat sin nuvarande. På något vis var det meningen att hon skulle spendera tolv år av sitt liv med den här personen, för en sak leder till en annan, och hade hon stuckit tidigare skulle livet ha ledit henne på en helt annan väg, bort ifrån det liv hon lever just nu, med en man som älskar henne och hennes två söner, som behandlar dem som de barn han själv aldrig kunde få eftersom han är steril. Under mina bättre dagar håller jag fast vid det. Vid att trots att det gör så jävla ont just nu fanns det väl någon anledning till att jag skulle stanna i USA nästan fem år och vara med om det jag var med om.

Samtidigt är jag den sortens person som tycker att man skapar sin egen framtid. När Ajani säger att han inte vet vad som kommer att hända i framtiden som svar på frågan om han bara säger “men man vet aldrig” för att trösta så blir jag så jävla förbannad. Nej, man kan inte veta precis vad som kommer att hända, men man kan skapa sin framtid till stor del. Om jag vill bli läkare, till exempel, inte fan går jag och söker en textilkurs på folkhögskola. Och om jag vill ha en viss person i mitt liv, ja, då kämpar jag för att få vårt förhållande att funka även om det är svårt.

För även om jag är jävligt jobbig att ha att göra med när jag är deprimerad (det är nog alla), så har jag lärt mig en hel massa. Det är skitjobbigt och lika jävla svårt att orka göra småsaker som att borsta tänderna, se på TV, småprata eller faktiskt göra sig en macka när jag är hungrig och inte bara tänka att jag kanske borde men ____. Samtidigt är det oändligt mycket lättare, jämfört med förra gången, för jag vet att det inte alltid kommer att vara såhär. Jag vet att det finns ett slut, och jag vet hur man sätter gränser.

Egentligen är det väl så att det faktum att han inte var intresserad av att ta sig igenom jobbigheterna när jag seglade mig igenom hans på något jävla vis fast det var allt annat än rak färd framåt säger väl egentligen allt. Nämligen att han valde att inte ha mig i sin framtid och att jag behöver inse det och sluta säga “ja, men…” och helt enkelt skapa mig mitt eget liv.

Samtidigt är jag skiträdd, för antal gånger som mitt tillstånd som extremt mentalt dyr i drift har gjort ett förhållande svårare? 100%. Varken mer eller mindre. Och då var det bara vi två. Tänk att lägga till ett barn (eller flera). Då snackar man verkligen helvetet på jorden. Jag är livrädd att sluta som till exempel Ella. Hon är världens bästa person på så många sätt, men ingen treåring borde få se det hon låter sin dotter uppleva. Jag förstår varför och en gång i tiden skulle jag förmodligen ha agerat på exakt samma sätt, men jag vill bara komma dit och styra och ställa som en jobbig morsa; se till att båda blir omhändertagna och får det de behöver istället för någon slags mellanvägsmisär som inte funkar för någon.

Och mest av allt önskar bara att jag hade mina katter här hos mig, åtminstone ett par stycken, för att ha dem så långt borta och inte veta hur de mår och att de är ensamma hela dagarna, ja, det gör så jävla ont. Någon gång i framtiden vill jag skaffa en här i Sverige, men just nu är saknaden efter dem för stor. Å andra sidan har jag mammas och pappas kisse, fast han ogärna ligger i knät eller klättrar upp på benet när man lagar mat, som en av mina därborta gjorde varenda dag. Fast jag fick faktiskt en knuff med huvudet från honom igår, och dem ger han inte till vemsomhelst. Jag antar att jag är godkänd.